I dag var jag 12 år igen...
När jag var liten så brukade jag leka mycket i skogen. Jag gav mig ut för att leta efter den där perfekta fightingstaven. För av någon anledning så gillade jag stavar. Jag vet inte om det hade att göra med att man kunde få en "realistisk" stav bara genom att vara ute i skogen i 10 minuter eller för att jag var för lat för att tälja ett träsvärd. Troligtvis en fin blandning av de båda. Men jag älskade att vara ute och leka, i timmar. Jag "jagade" trots att jag aldrig lyckades fånga något. Jag plockade gräs, löv och blommor och blandade en massa saker som smakade äckligt men som i min värld gjorde mig snabb/smart/stark. Men främst av allt så räddade jag välden. Varje helg. I skogen bakom vårat hus.
Det var oftast min egna lilla lek, men ibland fick lillebror vara med en stund. Men bara en liten stund, för när han var med så var leken inte bara i mitt huvud längre och då blev det jobbigt. Jobbigt att förklara, jobbigt när han gjorde fel, jobbigt att behöva lyssna på honom när han bestämde vad som skulle göras. Efter en stund brukade jag "tröttna" och gå och göra något annat tills dess att lillebror tappade intresset för min lek. Sen var jag igång igen.
Sen växtre jag upp. Slutade rädda världen i skogen och började rädda världen framför TVn och datorn. Dock så hade jag inget emot att rädda världen på spelets villkor. Fast ska jag vara ärlig så önskade jag att jag bara kunde få göra som jag ville. Sen kom Morrowind, jag spelade det i 5 minuter sen tröttnade jag. För jag kunde inte skaka av mig den där känslan av att ingenting kommer leva upp till den där känslan av frihet jag hade i skogen. Jag gav inte ens spelet en chans, något som jag ångrar nu.
Min kärlekshistora med sandbox spel började inte förens 2006 när Oblivion kom. Innan dess hade jag bara köpt the sims spel på releasedagen och det skulle dröja ytterligare ett år innan jag stod ute i kylan i 13 timmar för att köpa Burning Crusade. Men det var något med Oblivion som lockade, på ett sätt som Morrowind inte hade lyckats med. Det var dock inte samma sak som att hitta pinnar och slåss mot skogsväsen. Men det var ett steg i rätt riktning. Efter det så kom Fallout 3, både "orginalet" och New Vegas. Nu räddade jag världen på sopptippen/grustaget men jag hade fortfarande kvar den där känslan av att jag lekte med min lillebror. Som att jag begränsades av någon annans fantasi.
Nu har jag Skyrim. 11 år efter att jag räddade världen på baksidan av min pappas hus. Jag har äntligen fått ge mig ut i skogen och rädda världen på ett sätta som KÄNNS som det är på mina villkor. Ja, storyn kommer alltid vara den samma MEN det är inte vad jag räddar världen ifrån utan vad jag gör medans den räddas. Jag känner mig mycket friare i dett spel. Jag har hittils inte kommit på något som jag inte kan göra. Jag tror i och för sig inte att jag kan gå ut och skära ner närmsta buske för att skapa den där perfekta staven. Men jag kan hugga malm som jag smider ett svärd av, för att sedan lägga på en frostskadebesvärjelse på den.
Visst, det är fortfarande darkar som ska dö. Men dom ska dö på mina villkor, med mina vapen och det ska banne mig kännas som att det är bakom mitt hus, dock så det känns fortfarande LITE som att brorsan är med. Men ger jag dom ytterligare 5 år så kanske det löser sig det med.
Och då kanske jag kan förlåta dom för hela konsol till PC portnings gråtet jag utsatte mig själv för dom 2 första timmarna av spelet. ;)
Irene
Dovahkiin extraordinare
Det var oftast min egna lilla lek, men ibland fick lillebror vara med en stund. Men bara en liten stund, för när han var med så var leken inte bara i mitt huvud längre och då blev det jobbigt. Jobbigt att förklara, jobbigt när han gjorde fel, jobbigt att behöva lyssna på honom när han bestämde vad som skulle göras. Efter en stund brukade jag "tröttna" och gå och göra något annat tills dess att lillebror tappade intresset för min lek. Sen var jag igång igen.
Sen växtre jag upp. Slutade rädda världen i skogen och började rädda världen framför TVn och datorn. Dock så hade jag inget emot att rädda världen på spelets villkor. Fast ska jag vara ärlig så önskade jag att jag bara kunde få göra som jag ville. Sen kom Morrowind, jag spelade det i 5 minuter sen tröttnade jag. För jag kunde inte skaka av mig den där känslan av att ingenting kommer leva upp till den där känslan av frihet jag hade i skogen. Jag gav inte ens spelet en chans, något som jag ångrar nu.
Min kärlekshistora med sandbox spel började inte förens 2006 när Oblivion kom. Innan dess hade jag bara köpt the sims spel på releasedagen och det skulle dröja ytterligare ett år innan jag stod ute i kylan i 13 timmar för att köpa Burning Crusade. Men det var något med Oblivion som lockade, på ett sätt som Morrowind inte hade lyckats med. Det var dock inte samma sak som att hitta pinnar och slåss mot skogsväsen. Men det var ett steg i rätt riktning. Efter det så kom Fallout 3, både "orginalet" och New Vegas. Nu räddade jag världen på sopptippen/grustaget men jag hade fortfarande kvar den där känslan av att jag lekte med min lillebror. Som att jag begränsades av någon annans fantasi.
Nu har jag Skyrim. 11 år efter att jag räddade världen på baksidan av min pappas hus. Jag har äntligen fått ge mig ut i skogen och rädda världen på ett sätta som KÄNNS som det är på mina villkor. Ja, storyn kommer alltid vara den samma MEN det är inte vad jag räddar världen ifrån utan vad jag gör medans den räddas. Jag känner mig mycket friare i dett spel. Jag har hittils inte kommit på något som jag inte kan göra. Jag tror i och för sig inte att jag kan gå ut och skära ner närmsta buske för att skapa den där perfekta staven. Men jag kan hugga malm som jag smider ett svärd av, för att sedan lägga på en frostskadebesvärjelse på den.
Visst, det är fortfarande darkar som ska dö. Men dom ska dö på mina villkor, med mina vapen och det ska banne mig kännas som att det är bakom mitt hus, dock så det känns fortfarande LITE som att brorsan är med. Men ger jag dom ytterligare 5 år så kanske det löser sig det med.
Och då kanske jag kan förlåta dom för hela konsol till PC portnings gråtet jag utsatte mig själv för dom 2 första timmarna av spelet. ;)
Irene
Dovahkiin extraordinare
Kommentarer
Trackback
